annahata.blogg.se

Mina vänner!

 

Jag jobbar just nu på ett jobb där man jobbar i arbetslag och behöver kommunicera med varandra mycket.

På mitt förra jobb var jag väldigt ensam på arbetsplatsen och skötte mest mitt egna, och samma innan dess när jag jobbade som personlig assistent.

 

Därför är det något nytt att komma till en arbetsplats med så många vuxna, vanliga människor. En sorts människor jag aldrig riktigt har behövt beblanda mig med. Som jag aldrig riktigt velat beblanda mig med tidigare.

 

Men idag är jag glad över att få hänga med "vanliga" människor. Vanliga kallar jag dem för att jag alltid har varit ovanlig. På ett eller annat sätt.

 

 

I alla fall så är detta en mycket obekväm grej. Har kommit fram till att jag har en släng av social fobi. Tycker inte om att prata med människor och ha ögonkontakt med dem. Eller med vissa. Och ibland känns det mycket bra.

 

Men i många situationer lägger jag band på mig själv och lever inte efter min känsla och förmåga. Det är frustrerande. Jag känner hur folk underskattar mig och kan bli lite obekväma av mig, och jag förstår absolut hur detta uppstår, i och med att jag inte är helt säker i mig själv.

 

Det är som att det är ett filter mellan tanke, vilja och utförande. Eller mycket som går emot varandra.

 

 

Det jobbar en två män på mitt jobb. En som är ett år yngre än mig som jag kommer överns med och en som är ca 40.

 

.. jag vågar knappt prata med honom. Knappt se honom i ögonen.

 

Och jag vill inte vara rädd för mina medmänniskor. Men jag har ingen aning om var jag ska göra av mig själv.

 

Och vad andra tänker om mig rör mig inte allt för mycket, men jag vill inte uppföra mig på ett sätt som kan såra andra.

 

Jag vill vara en varm och behaglig del av tillvaron för allt som existerar.

 

Men jag tror att jag har svårt att hitta känslan i mig själv. Svårt att skapa den.

 

Sitter fast lite tror jag.

 

 

Men jag jobbar aktivt för att komma framåt och det är ju huvudsaken.

 

 

Puss mina vänner <3